Jag minns så väl den dagen. En underbar vår-, eller nästan sommardag. Det var den 27 maj 2004, sommarlovet var nära och det var mycket att göra i skolan. Men vem vill sitta inne och plugga när man kan vara ute i solen? Jag frågade min lärare om jag kunde få åka hem lite tidigare och jobba klart hemma. Jag satt då och skrev på ett arbete inom akvaristik. Jag pendlade till skolan och att gå 20 minuter tidigare från skolan gjorde att jag kom hem 1½ timme tidigare.
Jag kom hem, det var 20 grader ute och solen sken. Men jag skulle ju jobba klart med skolarbetet. Jag tog en smörgås och startade datorn… ”Äsch, jag tränar först” tänkte jag, och hämtade CD-spelaren. Jag hade ju hela helgen på mig att göra klart skolarbetet då jag var ledig dagen efter för att ha en föreläsning i skolan uppe i samhället. Jag bar ut CD-spelaren i trädgården, satte på högsta volym och började hoppa på trampolinen. Inga volter eller avancerade saker om jag inte har någon passare. Min lillebror var ute i trädgården och körde med sin radiostyrda bil, men musiken överröstade honom och jag var fri -högt upp i luften, sitt-halvändning-sitt, sitt-mage-rygg och andra kombinationer gjorde jag. Sådant som jag gjort sedan jag var liten…
Då hände det! Jag skulle vända från mage till rygg, men fick för lite rotation bakåt. Jag kommer inte att landa på rygg! Jag satte ner armarna bakom mig och var beredd att ta emot en ”sitt” istället. (När man landar på rygg har man armarna framför kroppen). På mindre än en hundradels sekund så hade jag lyckats vrida av vänstra överarmen. Det gjorde egentligen inte ont, jag reste mig upp, studsade lite försiktigt och övervägde om jag skulle fortsätta hoppa. Jag blev ståendes stilla och kände bara en konstig känsla… Känseln försvann…
Jag stod handfallen på trampolinen och började ropa på Peter. Musiken var på högsta volym, Castles in the sky spelades och Peter körde med sin radiostyrda bil… Det kändes som en evighet, men tillslut kom han… Jag sa åt honom att hämta mamma för det ”kändes konstigt” i armen. Mamma kom ut och sa åt mig att lägga mig ner. Hon är idrottslärare och kan en del om idrottsskador. Hon trodde att axeln hade hoppat ur led och jag skulle lägga mig nära kanten och låta armen hänga ner. Då såg hon att det var brutet, eftersom det svullnade så snabbt.
Jag låg där och ”det konstiga” övergick till kraftig smärta. Peter sprang in och ringde efter en ambulans. Det är 3½ mil in till stan så det tog ju ett tag. Men i och med att jag låg så illa och då hade så kraftiga smärtor så kunde de inte flytta på mig.
Peter hämtade en filt eftersom jag började skaka av rädsla, smärta och chock. Mamma var hos mig hela tiden ifall jag skulle förlora medvetandet. Det enda jag hade pratat om var hur det skulle bli med föreläsningen dagen efter. Läraren för den klassen bodde nästan granne med oss, så mamma skulle prata med henne och förklara läget. Då hörde jag en bil. Äntligen! Men det var pappa som kom hem från jobbet… 5 minuter senare kom Peter springande och sa: Nu kommer de! Sekunderna senare hörde jag sirener…
En ambulanssjukvårdare klippte sönder min tröja och satte en kanyl i min högra arm. I vanliga fall är jag väldigt nålrädd, men nu kändes det knappt. Jag fick först koksaltlösning för de skulle kolla att nålen satt i ett kärl. Sedan sprutade de in stesolid, (kramplösande) eftersom jag var så chockad. Efter det satte de en syrgasmask på mig. De pratade med mig hela tiden för att kolla att jag var vid medvetande. De berättade vad de gjorde, men när de sa ”Nu får du ketalar så känner du inget sedan” ”Ketalar?!” utbrast jag, ”det avlivar man ju djur med”. ”Så mycket ska du inte få”… Sedan somnade jag. Men jag har fått en hel del återberättat för mig. De satte en vakuummadrass runt mig innan de lyfte ner mig. Jag minns inte att det gjorde ont, jag var så borta. Men jag skrek tydligen rätt bra då… Jag vaknade till när jag kom in i ambulansen och sedan när de rullade ut mig vid Nyköpings lasarett.
De röntgade och kunde konstatera ett spiralbrott i överarmen, precis ovanför armbågsleden. Jag fick vara kvar hela natten, fick medicin injicerat, både smärtstillande och mot illamående. Jag tror aldrig att jag har mått så illa tidigare som jag gjorde dagen efter… En sjuksköterska sa helt lugnt att jag kunde jämföra det med en vanlig baksmälla. Men jag har ju aldrig druckit alkohol!
Jag skulle senare få smärtstillande i form av alvedon i tablettform. Jag lyckades behålla dem ungefär 5 minuter… Kunde inte ens behålla vatten i magen… Sedan fick jag ett glas saft för de sa att det kunde fungera om det var socker i. Hmmm, jo, men det funkade… Små, små klunkar…
Senare på dagen kom mamma och hälsade på, hon hade köpt med sig en tidning, physalis, och en godispåse. Senare när läkaren kom in pekade han på godispåsen och sa ”DET DÄR är inte bra för dig” ”Nej, jag vet…” Sa jag lite skamset… ”Om du inte hade vägt så mycket som du gör så hade det här aldrig hänt” sa han surt. -Bullshit! Med den höjden och hastigheten i den vinkeln så hade en 4-åring på 20 kg också brutit armen…
Den första dagen hade jag gips precis runt armbågen och den var gipsad i 90 grader. Under helgen fortsatte den svullna och gipset blev för litet. Jag fick åka in igen och de gipsade om den. Jag fick helgips från axeln och ner över handleden. Nerverna var ”chockade” sa de, så handleden hängde bara… En vecka gick jag med helgips, sedan fick jag komma till en ortoped och de tillverkade en ortos som jag spände runt överarmen och underarmen hölls uppe med ett ”polisband” typ mitella. Till handleden fick jag en skena.
Hela sommaren hade jag den där och det var täta besök hos sjukgymnast och arbetsterapeut. Den 15 september fick jag klartecken att ta av ortosen. Jag var fruktansvärt öm och rädd om armen. Handleden var fortfarande inte okej. Jag kunde inte lyfta upp den…
Tiden gick och jag blev allt starkare… Nu idag, 4 år senare är jag fortfarande inte helt återställd. Jag får ont i överarmen när jag har armen i vissa lägen samt tränar många repetitioner där armen är inkopplad, ibland kan det göra ont flera dagar efteråt… Jag har gjort många undersökningar och de har konstaterat att radialisnerven och omkringliggande muskler är skadade. OM det någonsin blir bra kan det ta både 10 och 15 år… Jag träffade nyligen en kirurg snart som kollade om man ev. kan lätta på trycket på nerven, men det sulle bli svårt efterson nerven är så tunn och risken var stor att man skulle förvärra det genom att gå in och gräva i armen.
Jag har ganska mycket ”extra ben” som byggts på runt skadan. Så min vänstra arm är ca 150% av min högra… Överarmen har dessutom en vinkel på ca 15 grader, för att den inte läkte helt rakt och det går inte att göra något åt nu.
Det är en skada som påverkat mitt liv, som jag aldrig kommer glömma…
Bild på mig, juli 2004
