Det är ingen idé att dölja det längre, förr eller senare kommer folk ifrågasätta det i alla fall. Varför har jag, som annars tränar i princip varje dag, inte tränat på så länge? Har jag gått under? Nej inte RIKTIGT.
Men som ung tjej kan ibland göra lite dumma saker när saker inte går som planerat, när allt skiter sig och världen rasar samman. Det är då man kan ha svårt att skilja på 1½ tablett och 1½ ask… Så jag fick i mig en ”liten” överdos läkemedel och fick åka till intensiven på Falu lasarett.
Jag får vara glad att jag hade pratat med andra under tisdagkvällen om hur jag mådde. Jag fick ett sms ”Hörredu, låt bli tabletterna” Jag svarade bara ”försent”. Det tog inte lång tid innan det ringde en person från polisledningen i Dalarna för att höra hur det var med mig. Jag berättade situationen och det skulle komma 2 poliser och prata med mig för att höra vad som egentligen hade hänt. Medan de pratade med mig blev jag kraftigt sämre, de ringde efter en ambulans sedan och jag var knappt kontaktbar när ambulansen kom.
Väl inne på lasarettet fick jag dricka aktivt kol för att det skulle binda upp gifterna i min kropp. Jag fick dropp, sladdar runt bröstkorgen (EKG), pulsmätare och blodtrycksmätare på hela natten. Det var slangar och sladdar överallt. Fick svara på en massa dumma frågor om och om igen.
I onsdags fick jag åka hem, de ifrågasatte om jag verkligen skulle göra det, om jag inte skulle stanna där till jag blev återställd. Men jag ville bara hem, hem till djuren. Shakira hade min syster skjutsat till ett hundpensionat så jag fick åka och hämta henne där i torsdags. Jag har såna minnesluckor av allt som har hänt, allt snurrar fortfarande och jag är yr. Och när jag börjar räkna på halveringstiden för medicinen att gå ur kroppen så borde jag vara återställd efter ca 10 dygn.
10 DYGN?! Och jag som vill träna… =( Men jag inser ju att det inte funkar just nu. Speciellt inte om man knappt kan gå utan att vingla på de ordinarie hundpromenaderna. Då skulle det definitivt inte funka med BodyCombat som är favoriten.
Nu sitter jag här, knappt 4 dygn senare, det känns som en evighet och hela världen snurrar runt…
Att skriva om det som inträffat är ETT sätt att bearbeta det. Men å andra sidan känns det bättre att tala om som det är. Jag är inte lat, jag är sjuk och just nu klarar jag inte av att träna. =( Men nu när jag har sagt det så behöver inte folk undra varför jag inte uppdaterar träningsdagboken.
Jag återkommer efter nästa träningspass, eller en uppföljning om det dröjer alldeles för länge.
Pingback: Mässa, sminkning, styling och catwalk | Ronjas resa mot målet
Pingback: 4-års jubileum!! | Ronjas resa mot målet
Pingback: Jag svävade mellan liv och död! | Ronjas resa mot målet
Pingback: Jag svävade mellan liv och död! | Ronjas resa mot målet