Idag hade jag lektioner med 2:orna. Ena klassen spelade brännboll och jag fick vara med och leka, och visa att man inte MÅSTE vara bra… Spelar ingen roll att jag är 26 år liksom, jag kan i alla fall inte slå med med runda slagträt. Nästa lektion var det jenka-dans, sån här finsk schottis.
Och så lite boll och balansövningar. jag utmanade mig själv och gav mig fan på att jag skulle kunna göra en squat på den smala sidan av bänken. Och till slut så!
När jag väl hade kommit in i en bre feeling och känsla av att jag faktiskt KAN, så fortsatte jag med lite handståendeträning tillsammans med Anna, som är idrottslärare. Jag kan sparka upp, men inte stå kvar där. Vi laddade upp med mjuka mattor, eftersom det faktiskt det där. Jag testade att stå på huvudet också, mot en vägg kan jag ju. Men fristående..? Jo, det gick ju. Och jag som sa att jag inte kunde det, haha!
Det är ju lite knepigt att stå på händer eftersom vänsterarmen är böjd permanent efter armbrottet. Men jag körde några wallclimbers och sedan sparkade jag upp. Gång på gång åkte jag ju ner till vänster, men till sist stod jag ju där. Och det var ju inte ens tungt när jag väl hade balans! Gud så underbabr känsla!! Synd att jag inte fick med det på film. Leendet gick säkert från öra till öra. 😀
Bild från google-sök: Handstående