Idag var det tävlingspremiär för säsongen på löpfronten. Först ut var Spring i benen i Mellsta. Ett återkommande lopp som jag sprungit ett par år.

Startfältet var mycket tuffare, och tunnare i år, så jag kom nog sist. Trots att jag hade förbättrat mig hela 3 minuter mot förra året. Min tid på 35:01 räckte inte för att bräcka eliten som sprang på tider mellan 19 och 24 minuter… Det var knappt några motionärer med överhuvudtaget i år!

Det är ganska kuperat i Mellsta, och man springer inte enbart på elljusspåret, utan det är små, smala slingrande stigar med uppstickande trädrötter. Rätt som det var trampade jag snett över en rot och hörde och kände hur det sprakade till i foten. Jag gick några steg och tänkte ”jag ska fan inte bryta loppet”. Efter en stund provade jag att springa igen och det fungerade ju hyfsat i alla fall! Det är nu man inser att man inte alltid lever som man lär. Vad hände med kunskapen om linda och högläge liksom?!

Efter bara nån minut började jag MÖTA löpare efter löpare på den smala stigen jag sprang på, jag hade alltså missat en snitsel nånstans också. Jippie!!
Ja, då var det ju tur att det inte var FLER löpare som var med.
Jag fick alltså springa större delen av banan MOT löpriktningen och kom rätt igen när det var kanske 800 meter kvar till mål. Men jag sprang ju i alla fall samma sträcka, även om jag kanske fick fler uppförsbackar, eller nedförsbackar, det vet jag ju inte…

Hur som helst får jag vara nöjd med den förbättring jag lyckats åstadkomma!

Taggad innan tävlingen!