Nu har denna artikel publicerats i Annonsbladet. 
Texten i sin helhet lyder:
”Livet vände för Ronja”
Ronja Hagfalk i Borlänge letar efter de två poliser som räddade henne, den där hemska dagen för sju år sedan när hon försökte ta sitt liv. Hon vill tacka dem personligen.
Nu ser hennes liv ljusare ut, i augusti blir hon mamma för första gången, något hon ser mycket fram emot.
Men vägen har inte varit helt spikrak till ett välmående. Vissa dagar har det känts jobbigt igen och andra har varit bättre.
Ronja Hagfalk studerade på distans på Högskolan Dalarna när hon bestämde sig för att flytta till Dalarna från Karlstad.
– Jag hade sagt upp lägenheten och fått en lägenhet i Borlänge, när jag fick reda på att jag inte klarade kursen jag just då tog.
Ett misslyckande för Ronja, som bestämde sig för att inte läsa nästkommande fristående kurs som hon redan sökt.
– Jag tänkte att det inte var nån idé när jag inte klarade den första.
Utan vänner i Borlänge och utan studier och med en självkänsla som inte var det bästa, började hemska tankar mala.
Ronja som alltid tränat mycket, gjorde även det under den här perioden, men inget stämde och hon tyckte även att träningen blev ett misslyckande.
Eftersom hon redan gick på antidepressiva mediciner fanns det tabletter hemma.
– Jag pillade loss allihop, det blev 120 tabletter, som jag lade i ett glas, och så ett glas vatten. Dom tog jag.
På ett forum på internet hade hon skrivit om vad hon var på väg att göra.
– Där visste dom att jag hette Ronja och bodde i Borlänge.
Ett SMS kom snabbt till hennes telefon, som uppmanade henne att låta bli tabletterna.
– För sent, skrev jag som svar.
På internetforumet kunde de som var finurliga lista ut var hon befann sig, och tur var det för en av dem ringde till polisen, som snart var på plats. Den kvinnliga och manliga polisen släpptes in, men Ronja var redan då så förgiftad av tabletterna att hon inte riktigt minns vad som hände eller vad poliserna hette.
Ambulans tillkallades och hon kom till akuten där de satte in aktivt kol. Ronja minns att det sedan tog flera veckor innan hon kände att kroppen var stabil och hon kunde gå utan att känna att det gungade.
Hur länge hon var på lasarettet vet hon inte heller. Tiden är dimmig. Hon fick en kontakt för samtal med psykolog som hon än i dag har kontakt med.
Att hennes liv styrdes av träning och prestation, bröt hon med när hon åter kunde ta sig till ett gym. För dans och annan gruppträning var det hon helst ville göra. Men efter självmordsförsöket valde hon en annan väg, en mindre prestationsinriktad.
– Jag bröt helt med det gamla.
Det tipsar hon andra att göra som hamnar i samma situation. Hon håller på att lära sig att misslyckande är ok, att man lär sig av sina misslyckanden. Men det gamla sitter hårt och djupt.
Redan som liten tränade och tävlade hon i orientering, skidorientering och skidåkning. Något hon slutade med så snabbt hon var gammal nog att säga: jag vill inte det här.
– Det var inte det jag ville göra, jag ville dansa och träna gruppträning inomhus. Jag tycker inte om snö och kyla eller att smutsa ner mig och då var ju skidor och orientering inte optimalt för mig. Så fort jag fyllde 18, skrev jag in mig på ett gym.
Träningen innan den där dagen 2008, var mycket målinriktad och styrdes av pulsklockan. Efter sjukhusvistelsen hittade hon en tränare som inte var lika pulsklockeinriktad. Som la upp ett mat- och träningsschema som gav henne annat att tänka på än det hemska mörka. Gymmet blev som ett andra hem för Ronja och hon hittade till slut glädjen i styrketräningen.
– Bosse och Ulrika på Atlantum har varit ett stort stöd under flera år efter det som hände.
På senare år har det blivit crossfit, rodd, styrketräning och tävlande i styrkelyft.
– Att inte plugga eller ha jobb att få lov att leva på samhället, är annat hon säger känns som misslyckanden.
Efter många års önskan om barn är nu drömmen på väg att förvekligas. I magen finns nämligen en liten flicka som kommer i augusti. Något Ronja är mycket lycklig över.
Och det är ju tur att det är en flicka för Ronja älskar färgen rosa. Hon älskar den så mycket att både brevlådan och bilens hundbur är pulverlackad i ljust babyrosa.
I slutet av månaden började jag se lite ljusare på tillvaron inte bara för att det blev ljusare ute, utan för att jag skulle få byta praktikplats -äntligen!
Jag rensade i förrådet hemma och var med på 
