Jag har mått allt annat än bra de senaste dagarna. Störd nattsömn med mardrömmar, konstant trötthet och orkeslöshet, och motivationen till att träna har varit så gott som bortblåst.
Det grundar sig egentligen i en stor besvikelse, en sorg, eller hur jag nu ska förklara det. Och alla hanterar krissituationer på olika sätt. Jag tänker inte berätta offentligt VAD som hänt, men det finns i alla fall en anledning till att jag mår som jag mår… Ibland tar det lång tid innan man accepterar och går vidare och ibland kanske det kan gå över snabbare.
Egentligen är det väl dumt att ödsla tid på något man inte kan göra något åt? Men det är ju som att säga att det är onödigt att sörja någon som gått bort – personen är ju ändå död. Eller hur?
Låt mig vara arg, ledsen, förtvivlad, frustrerad och besviken så länge jag behöver. Det går över… Nångång!
Jag hade ingen ork att åka till gymmet idag, men jag KAN ju faktiskt träna hemma också. Körde några tabata-intervaller med KB-svingar, AirSquats, pushups och situps. Just då ångrade jag att jag inte hade önskat mig en lättare kettlebell i julklapp. 16 kg kändes extremt tungt just nu. Jag tänkte köra en intervall med hopprep också, jag har ju plats i vardagsrummet. Eller? Jo, åt sidorna, men inte uppåt tydligen. Hopprepet slog i taket…
Jag hade ju trevligt sällskap i alla fall! Barbie kom med sin råtta och ville leka när jag låg på golvet. Jag kastade iväg den åt henne och strax därefter kom hon med lejonet istället.
Hela gänget efter WODen!