Idag blev det riktigt högintensiv träning. 2 km löpning så snabbt som möjligt, och helst under 12 minuter eftersom det är det som är målet.
Jag började på 10 km/h och hängde med bra. Efter en stund tog jag en mikrovila, gick några steg för att hämta andan -fullt medveten om att jag var tvungen att springa fortare sedan för att komma ikapp. Jag ökade mer och mer mot slutet och var troligtvis uppe i maxpuls. Pulsklockan fick spader och hängde sig nämligen.
2 km på 11:56. Jag fixade det!! Men jävlar vad tufft det var. Det kröp i hela kroppen och jag var liksom bortdomnad överallt, men sprang ändå. Direkt efter lade Malin en hand i ryggen på mig med orden ”Grymt jobbat!” Jag hörde, men kände knappt. Sovande ryggmuskler?
Helt sjukt egentligen att 12 ynka minuter kan vara så påfrestande för kroppen. Det kändes ungefär som om jag hade sprungit en mil eller åkt tjejvasan. Känslan och påverkan var samma och det satt i länge efteråt…
Det är tufft, men jag har ett mål att uppnå!
Om man siktar mot stjärnorna kanske man i alla fall kan nå trädtopparna -så blicka uppåt!
Alltid kul att nå mål och få sätta upp nya igen 🙂 Starkt jobbat!
Tack ska du ha! 🙂
Ja, det är det. Fast även om jag nådde målet idag så är det inte deadline för det som komma skall. Jag har ett givet datum då jag måste fixa 2 km under 12 minuter inför en kontrollant. Så jag fortsätter träna på samma mål ändå.
Härligt att läsa! Bra jobbat!
Tack, tack! 🙂 Det var härligt att läsa siffrorna på displayen också.
Pingback: Trampar ur benen… | Ronjas resa mot målet