Idag car det intervallöpning som gällde. 3 x 7 minuter! SJU minuter?? Min förhoppning var först att min coach hade råkat skriva fel. Hon tror väl inte på fullt allvar att jag skulle fixa hela 7 minter non-stop??
Men så ”illa” var det visst. Jag skulle jogga, om så det långsammaste jag kunde, i hela sju minuter.

Du som är van att springa kanske tycker att det låter hur lätt som helst, men inte för mig, som knappt sprang 1½ minut utan att börja gå tidigare (typ för nåt år sedan). Jag gillar inte att springa och springer man inte så blir man ju inte heller bättre på det. Det du tränar blir du BRA på, och man tränar oftast det man tycker är kul. Alltså blir man bra på det som är roligt och vice versa.

Men om jag TRÄNAR på att springa så borde jag bli bra på det med till slut och kanske lära mig att gilla det, vem vet?
Nu ska jag vara glad för att jag faktiskt kan springa och förhoppningsvis hålla i ända fram till Mångkampen. För exakt ett år sedan bröt jag en tå -sådär lagom innan tävlingen liksom…

Efter två intervaller och den sista påbörjad utan några som helst ”nära-döden-känslor” så kändes det riktigt bra -jag skulle ju faktiskt kunna klara av det här, och det gjorde jag!!

Okej, jag får väl erkänna att tempot var 7 km/h, utom de sista 2 minuterna då jag ökade till 8 och sedan 9 km/h… Då var jag ju nästan i mål liksom!

Pulsen knatade uppåt under hela intervallerna, trots att jag höll samma tempo, under de två första intervallerna. Den hann liksom inte stabilisera sig ens efter 7 minuter.