I ett virrvarr av information -vilse i träningsdjungeln- bollad fram och tillbaka för att tillslut bli omkullkastad är jag tillbaka på rätt spår igen -hoppas jag!
Att bli lovad ett nytt träningsprogram om det man körde efter inte var ”bra” känns ju skönt. Men inte om personen som lovat det hela tiden skjuter upp det.

Jag väntade och väntade, och samtidigt som jag inte ”fick” fortsätta med det gamla så kunde jag ju inte bara sitta på arslet och SLUTA träna… Det har nu gått 2 månader sedan han började lägga sig i hur jag tränade och lovade mig ett nytt program, men INGENTING hände…

Förtvivlad och frustrerad försöker jag hitta andra vägar och igår gav jag upp. Då frågade jag en tjej som hjälpt mig tidigare om hon kunde hjälpa mig igen istället. Och JO, hon skulle fixa ett program åt mig inriktat mot mångkampen i sommar. Med hennes ”övertydliga” mail (men skönt och lätt att förstå) så har hon fått den ena pusselbiten efter den andra på plats igen och lyckats samla ihop mig och håller fast mig nu.

Jag är sån som person, jag behöver en tydlig ledare/vägvisare, ett bollplank och någon som kan ta all skit när jag inte lyckas (fast det egentligen hänger på mig). Eftersom jag nu under 2 månaders tid haft konstant stress och fått falska förhoppningar gång på gång och trott att NU, nu händer det något, men nej…

Jag är SÅ glad att Klaudia ingrep. Att träna med en klump i halsen och tårar som bränner bakom ögonlocken är inte lätt, men nu när hon tar över kanske det kan hända saker igen. Känns som om allt stannat upp. I huvudet är det enda virrvarr och kroppen vet inte heller vad som händer. Kaoset har ju gått ut även över maten, sömnen, jobbet… U name it…

Men nu ska det förhoppningsvis blir bra igen.