Regnet har vräkt ner hela dagen, så någon träning kändes inte aktuell.
Men vid 21-tiden lättade molnen och regnet upphörde.

Skymning, med en färgsprakande himmel.

Jag vann över mig själv! Jag tog mig ut och tränade trots att mörkret var SÅ nära. Visst, några obehagliga upplevelser får man väl räkna med…

Jag gick bort till ”starten”, startade GPS-mätningen och bytte musik… Jag noterade att det kom en kille gåendes åt mitt håll -bakom mig. Men han var en bra bit bort och jag skulle ju springa. Jag sprang så långt jag orkade. När jag sedan gick (vilade) var killen helt plötsligt bara 20-30 meter bakom mig! Han måste ju ha sprungit för att hinna ikapp mig! Helt plötsligt hör jag rusande steg bakom mig och jag förberedde mig på det värsta, men killen sveper förbi precis intill mig. För att jävlas, eller vad???

Tiden på 2 km var väl inte den bästa kanske… Får man skylla på träningsvärk??