Även om Shakira inte finns hos mig fysiskt längre så bär jag med mig alla minnen från hennes tid med mig. Och jag ”möter” henne när jag minst anar det.

Hon mötte mig efter täningen häromdagen!

Hon har fått pryda mitt hänglås på gymmet ända sedan hon var valp!

Även mitt VISA-kort har hon fått pryda en längre tid!

Visst tycker jag om att se henne, man får ju möta den man älskar! Men just nu känns det mest smärtsamt (fortfarande), just eftersom jag inte längre kan pussa på henne, gosa med henne eller ens höra hennes snarkningar på natten. Hade hon harit här nu hade hon torkat bort de envisa tårarna som tränger fram nu när jag skriver det här.

Jag har inte haft mage att plocka bort hennes saker ännu, eller rättare sagt jag har inte orkat. Jag VET att hon inte längre kommer sova i sin rosa bädd, men tar nog tid att acceptera att det verkligen ÄR så! Alla hennes leksaker (som är alldeles för stora för Celine) ligger kvar i leksakslådan, vissa mer demolerade än andra -Jag får ta tag i det när jag är redo, mentalt.