Ikväll tog jag mig i väg till gymmet och körde danspasset. Bara för att komma på andra tankar -om så bara för en stund.

Det blir ju väldigt tomt när en hund på 40 kilo inte längre finns i huset. Det blir ju så märkbart, så tomt och så tyst…. Lilla Celine för ju inte så mycket väsen av sig, förutom när hon skäller då förstås.

Hon märker dock av tomheten också -hon har ju inte längre någon att busa med, någon att klättra på eller rentutav jävlas med. Det var syskonkärlek på hög nivå. Men de älskade varann, och låg gärna tätt tillsammans.