Det är en konst att kunna ta emot komplimanger från oväntat håll, att kunna bemöta världen som dess verklighet ser ut och inte bara som man föreställt sig…

Världen är rätt underlig ibland! Ju större man är, desto mindre syns man. Ju mer jag gick ner i vikt och blev mindre, desto mer folk var det som såg mig! Blickar och kommentarer var inte längre på skämt -de var seriösa!

Till en början var det nytt och nästan skrämmande, en enkel komplimang som ”vad fin du har blivit” från nån som man bara känner ytligt genom att man pratats vid på gymmet kunde kännas märkligt… Men nu börjar jag vänja mig. 
Ja, hur lät det där då?!

Ibland kan man dock bli helt ställd, jag menar, hur svarar man på frågan; Hur kan du, som är så snygg, vara singel?! Antingen ska man vara kaxig och svara att man är för fin för att ta första bästa, eller så ska man rycka på axlarna och låtsats som om det vore den naturligaste sak i världen… Det fattar väl vem som helst att känslorna måste komma från båda håll! Eller?

Idag när jag går ut vet jag att många känner igen mig, och jag får helt enkelt försöka bemöta världen på bästa möjliga sätt!