Eller ska man kanske säga på något annat sätt? Typ glädje, medlidande och trötthet…

Jag tänkte väl mest skriva några rader om Lucia då jag har haft det hela dagen igår. Det kommer nog vara ett minne för livet -deltagandet i stadens Luciatåg. Men det var tufft också… Vi hade 16 stycken luciatåg  igår (allt som allt 23 stycken i år), många olika äldreboenden, avdelningar på sjukhuset, julfester och avslutningsvis på Bolanche (Nattklubben) där det var julbord…

Vi möttes av en Zoombie, nästintill iaf… Det var jätteläskigt! Vi var på ett äldreboende där en äldre dam rörde sig väldigt framåtlutad, med en tom stirrande blick och hon gick fort… Hon kom fram mot oss (innan vi gått in i salen där de andra väntade på oss). Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, det kändes som ur en skräckfilm då hon stegade rakt fram emot oss… En av tjejerna gömde sig bakom vår ledare och blev jätterädd/chockad och började gråta.

När vi väl stod där inne och sjöng, så var det mycket blandade känslor bland de äldre. Några tyckte det var underbart att höra sångerna igen och sjöng glatt med. Några sa gång på gång att det var så vackert och grät och torkade tårarna med sina näsdukar. En del var så gamla och dåliga att de inte ens kunde ta sig ut till samlingssalen och låg på sina rum. Vi gick då runt i de olika rummen och sjöng. De var lite läskigt att se gamla människor så nära döden… För många av dem kanske vårt Luciatåg blev det sista de fick se…

Usch, jag vill inte bli gammal… Fast nästintill döende har jag ju redan varit, men minns inte så av det. Men ANDRA tyckte nog att det var läskigt…

Jag får vara glad att det var lördag igår iaf. Så mycket lussekatter och julmat jag åt då…