Jag var och körde ett rygg och axelpass idag efter skolan. När jag hade tränat klart och kom upp till repan så var det en man där som tog det lugnt och pratade med Bosse.
Han vände sig mot mig och sa; ”Det har hänt saker med dig nu, du har utvecklats en hel del”.Jag ville nästan vända mig om för att kolla vem som stod bakom mig, alltså vem han pratade med. Jag har aldrig sett honom förut!
”Jag?!” Utbrister jag. Vad har hänt med mig? När har han sett mig? Vad syftade han på? Tankarna bara snurrade och situationen kändes ganska olustig. Har han spionerat på mig när jag tränat? Av vilken anledning? Och vart ville han komma?
”Hur har du sett mig?” Frågar jag dumt nog, han har väl använt ögonen… ”Är du säker på att du inte blandat ihop mig med någon annan?”
”Du behöver inte bli så förtvivlad, vissa människor märker man. Jag såg dig när du började träna här, när Klaudia hjälpte dig och det är kul och se att du är så envis och kämpar på så målmedvetet”. Fortsatte han. ”Märker du inte själv nån skillnad?”
”Eeeehhh, jooo, men bara att vågen visar lägre siffror än förut…”
”Inget annat?”
”Nej, jag är alldeles för självkritisk för att kunna se sådant…”
Sedan frågade han hur länge jag kört med mitt träningsprogram som vid det här laget kanske borde bytas ut och ändra lite övningar och köra lite nytt. Jag sa att jag inte kan göra det själv, för det kanske blir ”fel”. Men vaddå fel? Vad är det som hindrar mig? Mina hjärnspöken! Min icke befintliga tro på mig själv…
Om man inte tror på sig själv och sedan får en komplimang för något man själv inte kan se eller hålla med om så är det VÄLDIGT svårt att ta till sig den! Och man reagerar med att protestera -JAG gör det i alla fall! För det som personen säger kan ju inte vara sant…
Hade han blivit mutad att säga så? Var sitter den dolda kameran?
När han hade gått sedan frågade jag Bosse vem han var och det var en kille som tränat där sedan de öppnade, han tränade väldigt oregelbundna tider och har säkert haft möjlighet att se mig när jag tränat mitt på dagen förut.
Är det för att jag är tjej (jag har inte sett SÅ många tjejer på gymmet) som han sett mig, eller av vilken anledning har jag utmärkt mig på det sättet??? Har han sett reportaget på TV? Läst artikeln i DT? Läst min blogg eller varit inne på min hemsida?
Tänk vilka ”problem” det kan bli av en komplimang från en okänd människa, men det verkliga problemet sitter nog hos mig själv. Innerst inne så blir jag ju glad över att någon tycker man gjort framsteg, men det som kändes konstigt var att han sa det och att han hade sett mig vid flertalet tillfällen och jag inte har sett honom…
Bara en liten parentes, men en klasskamrat sa häromdagen att hon var avundsjuk på mig för att jag var så organiserad och hade koll på allting. Jag? Oj! Om hon bara visste… Jag utnyttjade alla alarm jag har i klockan och på mobilen, men har nu fått en handifon för att få ihop vardagen…
All tror jag har full kollpå allting också men det är bara det att jag är medveten om hur oorganiserad man är och gör något åt det, påminnelser här och där och lappar och gud vet allt! 🙂 Antar att du är likadan!
Jo, så hade jag det nog förut. Men nu har jag en handdator där jag knappar in allting. Mobilen är i samma så nu finns den alltid med… Kalendern kan man ju lämna hemma vetdu… ;o)
Du tänker för mycket!!! 🙂 Det ligger inte massa baktankar eller konstigheter bakom det folk säger. Och det är inget konstigt att man lägger märke till vissa. Sug åt dig av berömmet du får! Vet att det är svårt, men självförtroende går att öva in, jag lovar. Du ÄR jätteduktig och kämpar bra, bara att köra på och vara glad att även någon annan lagt märke till det 🙂
Haha, ja kanske det… Nej, men det kändes så konstigt bara. En komplimang som jag aldrig fått, något som jag aldrig själv ens funderat över och eftersom jag aldrig sett honom förut heller…
Tack! Jag ska köra på, så småningom kanske FLER säger att de sett framsteg och förr eller senare kanske man kan tro på det…?
Pingback: Trevlig närvaro | Ronjas resa mot målet
Pingback: Stronger than yesterday…. | Ronjas resa mot målet
Pingback: Från oväntat håll… | Ronjas resa mot målet