…ja, vad säger man? Ballong? En heliumballong som blir utan luft, den far rakt ner i backen.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men mina tankar känslor och drömmar går så just nu… Upp fort, för att sedan krossas och falla till marken… Jag vet vad jag vill, men det känns så långt bort och så sårt att nå, samtidigt som det känns som att jag som person skulle sabba för prestationen. Fråga mig inte varför…
Man försöker komma komma på bästa vägen för att nå dit man vill, genvägar, motiverande personer, 110%-ig satsning för egen del och så kommer en förkylning och sabbar allt. Men vad har jag att förlora? Går världen under om jag misslyckas?
Kanske har jag för höga tankar om vad jag kan åstadkomma? Kanske har jag orimliga mål? Kanske har jag inte det tålamodet och disciplin som jag behöver. Kanske har jag redan gett upp för länge sedan, men inte vågar erkänna det -inte ens för mig själv!
Jag kollade på ”Se upp för dårarna” på TV4+ ikväll. Och jag känner mig så feg. Varför kan inte jag vara lika vass som Elin? Varför säger jag inte bara ifrån?
”Vad ger dig rätten att hela tiden slå på mig?!” När hennes pappa bara skrattade henne rätt upp i ansiktet när hon berättade om sina framtidsplaner. Jag ska väl inte tala för högt om mina för då kommer det väl någon och hoppar på mig…?!
alla kan om man bara vill!!!
Jo, det är sant. Men ibland tar det emot…
Jag brukar tänka att vad är det värsta som kan hända om jag inte klarar mitt mål. Går jorden under, råkar någon annan illa ut eller jag själv, etc? Oftast händer det ingenting alls, det är bara att ta nya tag, men prova från en annan vinkel. Inte helt självklart att tänka så utan det får man öva upp, genom livets skola (erfarenhet). Keep up the spirit….
Jo, eller så väntar man några dagar tills man är på bättre humör och ORKAR ta sig vidare…