Träningspass nummer två var intervallöpning, 7 x 3 minuter med 1 minuts promenad mellan. Jag försökte fundera ut en bra väg att spring som skulle bli lagom lång, men insåg snabbt att jag var tvungen att tänka om.

Istället blev det till att korsa järnvägen två gånger och precis när jag kom fram började det plinga. I nån hundradels sekund tänkte jag springa en annan väg, men kom på att det var min timer och det var dags att GÅ. Skönt!!

Efter 3-4 intervaller började jag nästan bli arg på pipandet. Jag var ju inte direkt återhämtad när jag skulle börja springa igen. Och de där tre minuterna kändes evighetslånga! Pulsen låg konstant över 180 och kom upp i 183 som mest och det är ingen bekväm puls att jobba i direkt… När man dessutom behöver extra mycket syre (frisk luft) och det enda man får in är kycklinggödsel – då är det inte kul. Är jag kanske bortskämd med den rena luften i stan?

Jag hann rätt långt ändå…